We've gone and made such fools of ourselves

Inte nog med att det ska vara mörkt och dystert väder ute.. det ska inträffa massa dystra saker med!
Just nu önskar jag att det vore minusgrader ute så de kunde ta och spola isarna någon gång, är sjukt sugen på att få plocka fram skridskorna och lira lite hockey. (nu vet du vad du ska ge mig i julklapp)


Det var ett tag sen jag uppdaterade senast tror jag. Men jag orkar inte dra någon lång eller kort resumé av de dagar jag missat. För det har inte hänt något särskilt.

Men idag var jag i stallet och gosade med Spenzer, som för övrigt har gått och samlat på sig en hel del energi nu under veckan han har vilat, får se hur det går när jag ska upp i sadeln igen! Vad jag skulle komma till var att när jag var i stallet så, som vanligt, stod jag och funderade och filosoferade en hel del och jag kom fram till det att....
Cancer, det är nog världens mest orättvisa sjukdom.

Har inga exakta siffror på hur många som dör utav det eller något och jag känner att jag är nog egentligen inte jätte insatt i ämnet. För i dagens samhälle är det nog färre som dör utav cancer jämfört med förr. Men det känns ändå så sjukt orättvist!

Till exempel så:
Min mormor, hon dog i cancer, på min mammas 20 års dag. Då var min mormor i fråga cirka 50 år..
En liten kille vid namn Tim, dog i cancer (+ några fler sjukdomar) i år, han var runt 10 år.


10 år framförallt är ju alldeles för tidigt för någon att lämna livet här på jorden. Men samtidigt 50 år, då har man väl egentligen bara levt halva livet med...
Vem förtjänar egentligen att dö i cancer, om nu någon måste göra det, om den där hemska sjukdomen måste finnas.
Är det en 10 åring som knappt hunnit ta del utav livet och som på så vis inte kommer veta vad den har att gå miste om?
Är det en 50 åring, som troligtvis har fru, barn och familj. Som levt i snitt halva sitt år och som har tagit del av en hel del, men ändå inte allt...
Eller är det en 80-90 åring som ändå inte har så många år kvar och som har tagit del utav det mesta här i livet. Skaffat familj, fått barnbarn och kanske barnbarnsbarn...

Tycker det är sjukt svårt med det där egentligen... alla förtjänar att få leva ett friskt liv. Och det tills de blir gamla och kan somna in av rent naturliga skäl, inte utav någon dum orättvis sjukdom.


Ännu en gång har jag lyckats tömma min skalle på en del meningslösa funderingar och tankar...
Men nu ska jag ta och spela lite gitarr.
Adios!

What doesn't kill you, only makes you stronger

Det sägs att man skapar sin egen lycka, men lyckan i mitt liv.. Det är ingen eller inget annat än Spenzer just nu! (och honom har inte jag skapat, tack o lov)

För hur jag än vrider och vänder på saker och ting så är han den som aldrig sviker, den som alltid ser på en med de där söta små oskyldiga ögonen, den som alltid finns där när det behövs, helt enkelt världens bästa vän. En bästa vän som alltid gör mig glad, trots alla små bus han hittar på.
Nu låter väl det här som ännu en förhastat slutsats, för så fort det kommer in en ny häst i ens liv så har man direkt en ny bästa vän. Men det är svårt att förklara...
Alla har de sina olika platser i ens liv och olika betydelser. Tack vare Spenzer har jag till exempel vågat ta ett nytt steg i livet, vågat gå vidare. Det är klart, han är väl inte så medveten om att han lyckats åstadkomma så mycket, men bara genom att han funnits och spridit glädje i mitt liv så har han stöttat mig och så vidare.

Det är nog ganska svårt att förstå, om man aldrig haft en stark relation till ett djur. En hund, en katt, en häst, en ko.. i stort sett vilket djur som helst kan fungera som en bästa vän, en motivation, en stöttepelare med mera.


Nu låter det nog som om hästen är det enda jag har.. Men det finns givetvis en hel del vänner som hjälpt mig mycket med. Men jag tror ändå Spenzer är den som åstadkommit mest.
Så ett stort tack Madeleine Edvinsson, för att du låter mig ta hand om denna underbara varelse till häst!
Han är guld värd <3